Ny morot...

Nu har jag tänkt som fan igen. Som jag har berättat lite kortfattat i ett tidigare inlägg så har jag diverse fobier och rädslor. Under två års tid har jag försökt att bli av med fobierna som att köra bil, åka en längre sträcka i en bil, åka tåg, åka buss, sätta mig och fika nere i city, prata med främlingar i telefon osv. För två år sedan var jag verkligen nere i botten, jag var i ett vakuum. Sedan tog jag tag i det bit för bit. Startade med att bara befinna mig precis utanför lägenheten och sedan längre och längre bort. Framsteg har jag gjort och jag börjar bli mitt vanliga "jag" igen.

Under de senaste månaderna har jag märkt att mitt gamla beteénde sakta har börjat smyga sig på igen. Jag kan väl inte säga att de börjar gå bakåt igen, men utvecklingen har liksom stannat. Jag gör inga framsteg längre. Under hela den här kampen att försöka leva ett normalt liv igen, har jag hela tiden tänkt att jag gör det för min egen skull. Jag gör det för min skull. Detta tänkande fungerar inte längre.

Det tankesättet som jag har nu lyder att jag gör det för framtiden, för familjen som så småning om kommer att bildas. För mina framtida barn.

Så här tänker jag: Hur kul är det att ha en mamma som inte kan gå till parken och gunga? Att inte kunna åka och simma på något badhus? Att inte kunna åka och shoppa kläder till examen? Inte kunna skjutsa med bil till kompisar och sportaktiviteter? Hur FAN kommer det att gå?!

Det är min sporre, min morot. Blir jag inte "frisk" så blir det inga barn. Jag tänker inte skaffa barn när jag är i den situationen som jag är i just nu. Så grymt elak är inte ens jag..

Barn är det jag längtar efter. Det jag ser fram emot. Så, normalitet, HERE I COME!!!!