Till er...

Till er som tappade tålmodet...
Till er som lämnade min sida...
Till er som sårade mig djupt...
Till er som inte ställde upp...
Till er som tänkte "fan vad konstig hon har blivit"...
Till er som inte tyckte att jag dög längre...
Till er som gav upp hoppet om mig...
Till er som gav upp vår vänskap...
Till er som slutade att höra av er då jag inte svarade i telefonen...
Till er som inte orkade lyssna...
Till er som inte brydde er...
Till er vill jag säga att ni miste en jävligt lojal och god vän. Som alltid har varit den som ställer upp för andra i vått och torrt. Alltid vill hjälpa till istället för att backa undan. Som ALLTID älskar oavsett vad! Vem är egentligen den konstiga av oss...?

----------------------------------------------------------------------------------------

Till er som inte ger upp...
Till er som kämpar för min skull, vänskapens skull...
Till er som tänker "det är nu hon behöver mig, en vän"...
Till er som lyssnar...
Till er som tröstar..
Till er som aldrig slutar att höra av sig...
Till er som älskar mig oavsett vad...
Till er som står ut...
Till er som inte blir arga då jag inte svarar i telefonen under en dålig dag/vecka...
Till er som fortfarande står vid min sida...
Till er vill jag säga: TACK! Det går inte att beskriva tacksamheten och kärleken som jag känner för er. Ni har garanterat tänkt "nej, nu ger jag upp", men ni gjorde det aldrig. Det är huvudsaken.
Jag kommer att bli bra och då ska vi ta tåget till ack-va-kul, fan vad jag vill åka dit!!


Det här inlägget är väldigt känslosamt att skriva för mig. Mycket ilska har jag känt gentemot er som vände mig ryggen, som var vänner och bästa vänner. Jag är inte arg längre, jag är inte bitter och hämdlysten. Tvärtom, det var lika bra att jag blev av med er. Vad är en bästa vän som inte ställer upp? Det är inte en vän överhuvudtaget...