Rädslan vann, den dåliga sidan vann. Jag väckte aldrig mamma. Är jag deppig för det? Nej, i början, alltså för två år sedan, hade jag blivit deppig och riktigt arg på mig själv. Nu försöker jag att inte vara så hård mot mig själv utan tänker istället "okej, denna gången gick det inte, fine, nästa gång kommer det att gå bättre". Jag tänker inte tvinga mig själv att köra bil om jag inte har tillräckligt med energi för att driva igenom det. Att piska mig själv hjälper inte, istället för att ta ett steg fram tar jag två steg bak. Det är då jag börjar att hata mig själv och situationen jag befinner mig i för tillfället. Att acceptera situationen som den är med fobier och så är svårt men jag är på god väg. När jag kan acceptera så kan jag börja med att rehalibitera. Det går inte att göra framsteg om man känner att allt är skit och är förbannad på sig pågrund av det. Att sluta vara så hård mot mig själv när det inte går så bra som jag vill är oehört svårt.
Vad väljer jag då? Jag väljer att tänka "okej, denna gången gick det inte, det kommer mer chanser att få det att lyckas". Går det att tänka så med en klackspark? Nej, det krävs tålamod och övning.
Ta ett steg i taget, små babysteg.
Låt det ta den tid det tar, så småningom kommer allt att lösa sig.
SKYNDA LÅNGSAMT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar