Sanningen

Nu är jag i en svacka då jag är så himla trött på alla fobier, all oro och ängslan som bidrar till utmattning och en orolig mage. Jag är som sagt en tänkare men ibland kan det bli för mycket tankar som gör mig så himla trött. På måndag fyller jag som sagt år men jag känner ingen som helst glädje eller spänning inför det.

Ibland faller jag tillbaka till frågan VARFÖR detta skulle hända mig? VARFÖR fick jag inte bara vara en "normal" tonåring/ny vuxen som alla mina vänner? Det är under de här perioderna som jag blir arg, förtvivlad, deppig och innesluten. Det går inte att tänka på varför det blev så här, det finns ingen förklaring, jag blir bara knäpp i huvudet och det skadar mitt positiva tänkande om att bli bättre.

Det går inte att vrida tillbaka klockan två år och det vet jag om, men fy fan vad jag önskar att det hade gått. Jag antar att det är i dessa svackor som jag sedan får dubbelt så mycket ork och kraft till att gå framåt och det är bra, men undertiden är det bara så sjukt jobbigt.

Jag känner ibland tvivel och oro över att mina nära och kära kommer att lämna mig, som några kompisar redan har gjort. Att dem en dag inte orkar med mig och min oro, min stressmage, mina svackor och mitt dåliga humör då jag mår dåligt. Jobbar gör jag inte eftersom det skrämmer mig med nya människor, prestation inför chefen och arbetskamraterna, ansvaret och min stressmage.

Där har du sanningen till varför jag läser distans och inte jobbar istället.