Detta visste du inte om mig..

Det finns så många tankar, ideér och funderingar inom mig. Om jag skulle skriva ner allt som jag tänker och funderar över skulle jag vara tvungen att sitta 24/7 och det hade inte fungerat. Det är många som undrar hur jag kunde bli sådan som jag är idag. Hur kunde det gå så snett för mig när jag under större delen av min barndom gick i en kristen församling och i en kristen skola?

Jag har fått lära mig vad som är rätt och fel, vad jag ska tycka och inte tycka (enligt bibeln), hur jag ska beté mig som kristen osv. Nu råkade det bli så att jag började att fundera när jag var drygt 13 år gammal om jag verkligen håller med det som står i bibeln. Är homosexualitet en synd? Är aborter tabu i alla lägen? Tror jag på en himmel och ett helvete? Vill jag verkligen leva mitt liv efter en bok eller vill jag bilda mig en egen uppfattning och gå efter mina erfarenheter och mitt eget förstånd? Under hela min barndom fick jag inprintat vad jag skulle tycka, tänka och agera som en kristen människa. Jag har varit emot homosexualitet och ansett att det är en sjukdom, jag har varit emot aborter och jag har levt mitt liv efter strävan att komma till himmelen. Inte nu längre. När jag var 13 år började jag att förakta allt som hade med kristendom och religioner att göra. Jag vill leva mitt liv så som JAG anser är rätt och inte vad en religion anser är rätt (annars hamnar man i helvetet). Det var jag rädd för när jag var liten, att hamna i helvetet. Än idag är jag livrädd för att göra fel. Än idag kan dessa förtryckta känslor dyka upp igen, alla "lärdomar" som jag fick när jag var liten.

Anser jag att alla religioner är fel? Nej. Det enda som jag tycker är fel är när barn föds in i en religion och inte får välja själv hur han/hon vill leva. Att komma på vid 13 års ålder att det som jag har tyckt och trott på under 13 år egentligen inte är jag. Jag tror egentligen inte på gud och jag tycker egentligen inte att homosexualitet är en sjukdom är inte roligt att komma på precis i början av puberteten. Hela min barndom kändes bortspolad. jag fick bygga upp mina egna åsikter, tankar och mitt eget förstånd när jag var 13 år gammal och det ledde såklart till att jag började att leva rebelliskt och förvirrat.

Många gånger, än idag, har jag varit förbannad över att jag aldrig fick chansen att välja själv. Du som tänker "ja men varför tänkte du inte efter innan", svaret på den frågan är väldigt enkel. Hade du som ett litet barn sagt "nej så här tycker inte jag, så här vill jag inte leva" om alla som du hade runt omkring dig (förutom mina föräldrar) HELA TIDEN påminde dig om helvetet och hur hemskt det är där. Vem vill komma till helvete egentligen? Vem vågar att göra fel...?

Du kanske inte förstår det jag precis har skrivit och det behöver du inte göra heller. Nu har jag sagt mitt och det känns jäkligt skönt.

Jag tror inte på en gud,

jag har valt att tro på mig själv.